Resmål som givit oss många skratt och en del huvudbry!

 Vi har inte hunnit med att resa runt i Spanien så mycket som vi tänkte och velat när vi flyttade hit.

Vi hade hört talas om billiga flygresor till Mallorca och Ibiza, härliga tågresor genom landet till tex Madrid eller en bussresa till Valencia eller Barcelona.

Sen kom jobbet i mellan och tiden rann iväg. Vi hann dock med lite kortare utflykter till små städer och byar som alla och en var gav oss olika minnen och intryck från det stora landet Spanien.

Något som alla har gemensamt är de alltid så artiga Spanjorerna, inte en enda gång på dessa år har jag mött en Spanjor/Spanjorska som inte hälsat när de gått förbi mig.

Får alltid en varm känsla av det och alla dessa leenden man mött. Om man möter någon på trottoaren som inte hälsar så vet man att de inte är Spanjorer. Det bästa av allt är att de bemöter alla, stora som små med samma respekt. Mina små troll, har när de varit här fått superkontakt med många av de spanjorer vi har i vår närhet varje dag. Allt från att hänga med när sopgubbarna kommer och slänga några ord med dem, eller kassörskorna på mataffärerna och trädgårdsmästarna.

  Här kommer några episoder från de små resor vi har gjort här i närheten. Är man här i knutarna så tycker jag att man ska ta sig tid att utforska dem!

 Efter vår ankomst hit blev vi ganska snabbt rekommenderade att besöka Ronda. En liten bergsby strax ovanför Marbella. Som vanligt när vi ska besöka något så tar Mikael fram historieböckerna (Google) och läser allt om platsen vi ska besöka. Jag ser mest till att vi har vatten, bra skor och matsäck med oss.

Till Ronda tar det bara ca 30 minuter att åka, men vägen dit är som en serpentinslinga rakt upp i bergen. Man känner verkligen av stigningen på resan. När vi väl började närma oss ( trodde vi) så stannade vi på ett litet fik längs vägen, för att ta en snabbfika. Den pausen blev snabb kan jag meddela, då hela fiket var belamrat med katter, i hela lokalen, på borden och under borden. Då jag har en enorm kattskräck så hoppade jag in i bilen snabbare än jag kom ur den. Vit i ansiktet fortsatte vi under tystnad mot Ronda. Då jag tappar greppet så gör jag det totalt, tex när jag blir skräckslagen, då blir jag tyst kan jag lova, det är inte mycket information som kommer till eller ifrån mig då inte. Så då kom problem nummer 2, hur hittar vi till Ronda? Jo vi kan läsa.. men med mig paralyserad och med Mikael vid ratten som saknar totalt lokalsinne, så kommer man inte så långt. Vi kunde dock ta oss framåt och hamnade till slut i Ronda... INDUSTRIOMRÅDE!! Vi gick omkring och tittade lite men förstod aldrig vad folk var så upphetsade över att det var så enormt annorlunda och speciellt, industriområde som industriområde tänkte vi och åkte hem igen.

Några månader senare fick vi reda på att vi missat den första avfarten till Ronda, vi gjorde då ett nytt försök och blev som alla andra helt hänförda över det vackra landskapen, ravinerna, medeltida byggnaderna, gamla staden, parkerna och den fantastiska historien om staden Ronda. Självaste Napoleon har varit där och härjat.

Han hittade i alla fall dit, han missade inte att svänga första vänster...

 

 

Här har Elliot, Polly, Adde och vi spelat fotboll i extrem hetta, varmt var det i sanden så fort sprang man.

 

 

Tarifa, surfarnas mecka. Ligger strax nedanför Gibraltar. Här åt vi en gång det absolut godaste vi någonsin ätit. Tonfisk gjord som Sashimitoast! Det var himmelriket det!

 Cadiz är en fin liten hamnstad men lång historia och mycket vackert. Här var vi i våras med våra vänner från Wales. Vi hade så kul de dagarna vi gick på fiskmarknader åt gott och bara njöt och vi upptäckte massor, bl.a. att det var härifrån självaste Columbus lättade sitt ankare för att ge sig ut på Atlanten för att finna Indien, han kom istället till Amerika, men trodde det var Indien, därefter fick indianer sitt namn!

 

 

När vi såg deras hus för första gången så kröp vi in genom fönstret eftersom det inte gick att komma in på ett annat vis. De visade oss runt i skalet och berättade var köket, sovrummen och vardagsrummet var, Mikael och jag tittade på varandra och såg bara .. ingeting förutom ett tomt skal. Värst var nog när Ulf tog ner Mikael i ett hål som fanns nederst i huset, man undrar ju vad den förra ägaren hade gömt där....

Nu är de i alla fall snart klara med sitt hus och det blir underbart vackert, med en utsikt som slår det mesta.

Helena är författare och skriver på en deckarserie. Har ni inte läst Blå, blå ögon så gör det. Snart kommer Grön,grön avund. Mycket spännande saker!

 

  Den heter Juzcar och har ca 200 invånare förutom alla smurfar då.

Historien bakom denna lilla blåa by är att ett amerikanskt filmbolag ville spela in den animerade filmen om Smurfarna där. Byborna fick förfrågan om det var ok att alla vitkalkade hus målades om i den blåa smurf färgen, efter mycket tvekande och övertalning så sa de ja till det, med ett löfte om att direkt när filmen var klar så skulle husen återställas igen. Så blev det dock inte, filmbolaget skickade dit folk för att återställa byn, men då sa byborna nej! De hade nu äntligen upptäckts och fått igång en riktig turistattraktion, varje helg så kommer det ca 2000 besökare för att titta på den lilla blåa byn mitt ute i ingenstans i de Spanska bergen. Vi har varit där, men eftersom vi inte är uppväxta med Smurfarna så insåg vi inte storheten av det. Men speciellt var det.

 

Kom ni ihåg en gång när jag berättade om att vi tappade bort vår bil..?

Det utspelades i Granada!

Men först lite bakgrundshistoria. Granada är en vacker stad som ligger strax nedanför bergskedjan Sierra Nevada. Det har ett stort slott som heter Alhambra. Första gången vi åkte dit så gick det som vanligt... Vi hittade inte vad vi egentligen ville/ borde se. Berikade med extremt lite tålamod så gav vi oss därifrån utan att egentligen upptäckt särskilt mycket. Vi kom tex till Alhambra och ställde oss i kö för att gå in, då vi fick reda på att man måste köpa biljetter minst ett halvt år i förväg.

Så till resan vi gjorde i Maj hade vi lärt oss det.

Biljetterna var beställda och vi åkte dit, jag, Mikael och min mamma.

Vägen dit är otroligt vacker med snöklädda alptoppar och gröna ängar klädda i vallmoblommor.

Väl inne i Granada så körde vi fel ett antal gånger men till slut hittade vi ett P garage. Det är en otrolig lättnad när man får parkera sin bil efter att ha irrat runt i en storstad som man inte känner till.

MEN det är här det kommer.. Min förmåga att inte lyssna samt att tro att jag har koll på allt. När vi kom upp ur parkeringsgaraget tyckte jag mig helt plötsligt känna igen mig, bombsäkert säger jag, - Här hade jag varit förut och stegade på och visste precis åt vilket håll vi skulle gå och vart centrum låg. Så eftersom jag var så säker så noterade vi inget namn eller så vad gatan hette där garaget låg. Efter vi travat runt ett tag med alla våra väskor så inser jag att jag faktiskt inte alls känner igen mig, de båda som är med mig känner mig rätt så väl, så ser rätt så snart min tvekan.

Genom Gps på mobilen så hittar vi i alla fall hotellet. Vi landar på våra rum och tänker att bilen får bli ett senare bekymmer.. och det blir det eftersom det tar oss ett dygn att hitta den. Vi går runt i cirklar genom hela staden utan att hitta den, får åka buss till utflyktsmålen eftersom vi inte har någon bil mm.

Men oj så trevligt vi hade det, god mat, vackra vyer, goda mojitodrinkar och gratis nattmat av en restaurangägare, som nog undrade hur det stod till med oss gapskrattande människor, många blev skratten åt vår dumhet, virrighet men framför allt vår fina vistelse där tillsammans.

 

Allt avslutades dock bra, då jag ser i min mobil att jag tagit kort på ett fint lila jakarandaträd precis när vi kom upp från garaget..och där bakom trädet finns en skylt på en affär, jag googlar på det och finner då gatuadressen till affären och vips så står vi utanför garaget och vår bil. Tänk så enkelt det kan vara mitt i det svåra.

Nu jobbar jag på att ta tre steg tillbaka och inte alltid tro att allt jag tycker och tänker är rätt, det har nämligen visat sig att jag inte alltid har det...