läraVad hände? Hur blev det plötsligt 2017?

Vi sitter och summerar de år som gått. Vi går tillbaka 10, 20 , 30 ,40 och tom 50 år.... Det kan inte vara möjligt att tiden har runnit på så snabbt då man har minnen som känns som igår och som är från 1977 och alltså 40 år gamla. Jag får en känsla av nedstämdhet och saknad. Tänk om känslan av de närmaste 30 åren också rinner på så här snabbt och livet helt plötsligt börja rinna ut...

Alla som känner mig vet att jag är en enorm känslomänniska, gråter för minsta lilla, ni som var med på mitt och Mikaels bröllop minns säkert det tal jag försökte hålla till Mikael, det gick ungefär en mening in i talet tills jag började gråta, snörvla och snyta mig, den som överhuvudtaget hörde nått av det talet gjorde det bra.

 

Men jag skrattar också mycket åt banala, triviala vardagssaker, älskar att busa men är tyvärr extremt konflikträdd. Jag kan gå i dagar, veckor och månader och fundera på saker. Tänk så många gånger man legat sömnlös för att försöka lösa ett problem som kanske inte ens existerar hos den andra parten. Den har ryckt på axlarna och gått vidare utan att ens ägnat en tanke på den konflikt jag skapat i mitt huvud. Så onödigt att slösa tid på sådant. Eftersom vi nu vet hur snabbt tiden går.

 

1977 var jag 13 år, åkte på min första språkresa till England!

Det var det året jag blev kär för första gången, lyssnade på Bee Gees, Abba och kunde Eagles, Hotel California utantill. Jag började spela gitarr, tvärflöjt och gick på fotokurser.

Älskade känslan av att se och höra det vackra i foton och musik. Återigen kom känslorna lätt fram och jag kunde sitta och böla till Eva Dahlgrens, Blomma bitterhet på mitt rum.

Besvikelsen var total när jag insåg att mina klasskompisar inte alls kände samma känsla som jag.

Tänk att det gått 40 år sedan dess och jag kan fortfarande känna den iskalla känslan i magen.

 Jag tjatar dagligen om vad lycklig jag är som får bo i ett land som är så vackert. Och tänk vad mycket vackert det finns överallt på vår jord. Jag fotar för fullt och får tömma min telefon och min kamera då den påpekar allt som oftast att minnet är fullt... Det är mitt med, med vackra vyer, människor och ljuvliga minnen att spara.

 

 

 En gång råkat ut för en sak som gjorde mig så förundrad. Jag och mina barn var ute och åkte med bilen och körde förbi det mest vackra man kan se en försommardag, en hel äng som var överöst av prästkragar, blommor i vitt så långt ögat såg.

P

Återigen blev jag påmind om att bara för att jag känner en sak, så gör inte alla andra det.

Men när känslorna kommer är det svårt att hålla tillbaka dem och man vill ju så gärna dela med sig.

Och just nu forsar mina tårar...mina små kottar Elliot och Polly har just skickat mig en länk på deras nya youtube kanal... Stolt farmor är jag verkligen till dessa små kreativa busfrön.

Och det är ju svårt att lära en gammal hund att sitta, så jag fortsätter att överösa er med bilder på vackra blommor och ting som berör mig, jag sjunger högt, fast jag inte kan hålla tonen och jag kommer att fortsätta att gråta krokodiltårar men jag gör det främst av glädje och kärlek..