Jag är gift med min bästis!

Många är de gånger vi fått frågan om hur vi kunnat flytta utomlands och iväg från våra nära och kära.

I början gjorde det ont i hjärtat när frågan ställdes och jag funderade mycket på det. Hade vi gjort rätt? Det kändes rätt, men kanske var det bara rätt för oss? Innan vi flyttade hade vi givetvis samtal med våra barn och föräldrar. Frågade hur det skulle kännas för dem och om de hade något emot det. Vi möttes inte av något motstånd alls, men visst hade alla lite olika reaktioner.

Vi bodde i Göteborg när flytt kom på tal och alla 7 barn och våra föräldrar var utspridda i hela det avlånga landet Sverige, allt från Umeå i norr, Stockholm/ Nynäshamn i öst, Göteborg i väst och Ljungby mitt i de Småländska skogarna. Att umgås med alla krävde sin planering och många resor blev det.

När vi kom hit till Spanien, kände vi inte särskilt många. Men det ändrades rätt så snart, nu är vi ett härligt gäng som umgås regelbundet. Vi har tjejluncher, spelar tennis ihop eller bara träffas hemma hos varandra och äter tapas, mysiga hemmakvällar med mycket tjatter.

Vet ni om att Spanjorer i allmänhet inte tycker om att bjuda hem släkt och vänner? Helt olika oss svenskar som älskar att ha bjudningar hemma och visa upp våra fina hem, de ser sitt hus mer som en bostad, där man äter och sover. Ska man ha en sammankomst så träffas man alltid ute på restaurang. Så tex på söndagar är de flesta restauranger/caféer överfulla med glada Spanjorer, allt från den lilla nyfödda bebisen till åldriga farmorn som håller hov och pratar mest. Underbart underhållande att se och ta del av.

Här i Spanien lever man helt annorlunda, många bor tillsammans med sina familjer, mor/farföräldrar, barn och barnbarn. Man hjälps åt att ta hand om barnen och man hjälps åt att ta om sina åldrande föräldrar. Fint, men jag vet inte riktigt om det skulle fungera för oss människor som blivit vana med att det är någon annan som tar hand om dem som behöver det.

En gång när jag var och klippte mig så var den spanska frisören så stressad, hon berättade att hennes mamma var förlamad efter en stroke och hon skötte om henne helt själv, så när det var dags för siesta så skyndade hon sig hem för att hjälpa sin mamma, ta upp henne ur sängen, laga mat och sedan lägga henne igen innan hennes nästa jobbpass började, hennes arbetstider var 9:00- 14:00 samt 17:00-22:00, sedan hem för att fortsätta att vårda sin mamma. Beundransvärt!

Jag känner att jag nog börjar bli gammal, förr när barnen var små så hade jag en sån enorm energi att ordna fester, fixa och trixa. Nu vill jag mest bara vara hemma och mysa, läsa en bok eller skriva lite på min egna bok. Känns enormt privilegierat att kunna få göra det och inte styras av en massa måsten.

Dessutom så har jag ju min allra bästa vän här hemma! Tänk att få vara gift med sin bästis!

Vi har så roligt ihop och nu har vi blivit så synkade att vi kan avsluta varandras meningar, eller ibland bara titta på varandra för att förstå vad den andra menar. Smidigt och bra men också skrämmande, skrämmande för att man är så nära varandra så man blir och är varandras trygghet och vad händer då den dagen man inte kan vara där för varandra? En hemsk tanke som jag helst inte ens vill tänka. Ensamhet är något som skrämmer mig. Och efter det att jag blev sjuk så är ju mina allra närmaste, min absoluta trygghet. De finns alltid där för mig.

Jag pratar med min mamma och mina barn i stort sett varje dag! Eller rättare sagt vi använder oss av Skype. Helt otroligt bra! Skönt att ha daglig kontakt och även skönt att kunna få se den man pratar med, det ger så mycket mer.

Kommer så väl ihåg när jag såg barn tv-programmet Från A-Ö med Hedvig och Ugglan när jag var liten. Hedvig ringde sin syster med en telefon där man kunde se systern på en tv-skärm, WOW tänkte jag!! Tänk om man kunde ha en sån telefon!! Nu 40 år senare så har jag det! Helt fantastiskt att man kan vara med överallt. Jag löser korsord med min mamma, jag gläds, lyssnar, förmanar och pratar strunt med mina barn, jag tjejfnittrar med mina tjejkompisar men framförallt jag får vara med och leka med mina barnbarn, vi leker med bilar, gosar med dockor, knäcker gåtor, bygger lego och gör pussel. Ibland så säger de, - Farmor ligg nu här på mattan så ska jag hämta en grej, så lägger de ner telefonen och springer runt och hämtar sina grejer som de behöver, sen plockar de upp mig och vår lek fortsätter. 

Nytänk javisst men det fungerar för oss.

MEN visst gör det ont i hjärtat ibland när saknaden efter alla blir för stor, man vill ju kunna kramas, sitta ner och lyssna och titta varandra i ögonen eller bara finnas till.